Maria Hagströmkurs 2 (och lite annat)

Ok – nytt försök att ta tag i bloggandet Har ju fått diverse påtryckningar, och för att exilvännen Sofia inte ska tro att Grim är den enda fantastiska unghunden i världen får jag väl ta mej i kragen…

Men först en kort resume – sen förra kursgången har vi hunnit träna en del, samt lagt ett 10-tal spår, det svåraste var som ett lägrespår med flertalet vinklar, underlagsbyten etc de övriga har hållt sig kring 6-700 meter. Jag brukar begränsa antalet pinnar, samt variera avståndet, så att det ibland kommer två med 25 meters mellanrum, därefter 600 meter utan samt ett slut tex, allt för att undvika att hunden lär sig att “nu borde det komma en pinne…”

Annars har vi tränat på med föremålsshantering, avlämnande av föremål, leka med störning och ta den belöning som bjuds. Dessutom har vi jobbat på kontakten, börjat få till fotpositionen och fått fram hoppet till “hoppstå”. En andvändbar rörelse för ställandet och för stå i fjärren. Hoppstå var precis omöjligt att få kvicksilverillern att erbjuda – så jag anammade Marias förslag om att använda lite hjälp för att få fram något att belöna om jag inte fick något a shejpa från och sedan snabbt som attan plocka bort hjälpen. Jodå – Jag lockade med handen som target 2-3 gånger, och vips erbjöd illern hoppstå på löpande band. Bra! tänkte jag och belönade det ett 10-tal gånger och tänkte att nu har hon fattat. Och visst har hon – nu erbjuder hon hoppstå *hela* tiden – så vi har det i lek, i fotposition, i uppfodran – you name it Får hon inte utdelning på hoppståbeteendet hoppar hon iställer rakt upp – i huvudhöjd.  Sådärja.

Kursen då – Maria imponerar som vanligt med sin fantastiska förmåga att direkt se vad som orsakat problem och därefter ge goda råd om hur man kan komma till rätta med det. Teoridelen var denna gång lite nedtonad till förmån för praktiska övningar i det fina vädret vilket gör att det kanske finns lite mindre att skriva om så här bloggmässigt. Vi inledde i alla fall dagen med uppletande. Då alla på kursen kommit olika långt med grundövningarna varierade uppgifterna för hundarna.

Djinn och jag började med att visa hur vår kamplek ser ut nu – jag kan nu vara mycket “tuffare” i leke och vi hade bättre intensitet. Hemma kan jag locka med godis framför nosen och hon kampar vidare, men det blev lite för häftigt i ny miljö med alla kurskamrater sittande runt om, för då ville hon ta godis istället – så det får vi jobba på med Det som däremot lossnat ordentligt är att komma åter med ett kastat föremål, något hon ogärna gjorde vid förra kurstillfället. Att hon dessutom kunde hämta ett föremål och springa med det rakt till mig genom en hel grupp av människor imponerade på mig då hon gärna vill hja och sitta i knät

Eftersom att Maria poängterar att innan man släpper hunden i en uppletanderuta skall man vara bergsäker på att den kommer och avlämnar föremålet så väntar vi lite med biten att söka lös tills jag hunnit befästa ett fint återbärande och avlämnande. Däremot fick vi göra ett par vindövningar där Leksaken lades ut 4-5 meter ut i rutan och jag fick sen med Djinn i koppel röra mig utåt i rutan, lite lungt som på promenad. Djinn hade näsan på och blev direkt intensiv när hon fick föremålet i nosen, hittade det grep och lämnade av. Vi gjorde en till liknande vindövning, jag kastade föremålet ett par meter in i skogen, så djinn såg, och gick sedan undan. Under tiden placerades föremålet längre ut i linje med där jag kastade och samma vindövning upprepades. Även denna med lysande resultat. Jag försökte verkligen få till *riktigt* bra belöningar vi båda tillfällena och jag tror att det gick upp ett ljus för lilla illern.

Resten av dagen ägnades åt lydnaden och aha-upplevelser blandades med *doh! tänkte inte på det* upplevelser. Första passet jobbade jag på det vi hade lite bekymmer med sist – att inte rusa iväg och hejja på alla roliga människor… Men – hör och häpna – Djinn har fattat leken “om jag kollar på matte får jag bolle/frolic/kamplek!” så peppar peppar visade hon faktiskt fin koncentration och självkontroll. Vid ett par tillfällen kollade hon mot resterande kursare och bestämde sig ändå för att matte nog faktiskt är bättre trots allt… Så det var HURRA!

Sista passet fortsatte som det första med ett par smarta råd om belöningsplacering för fotpositionen. Sen ber Maria att få se först ett fartmoment, därefter ett stadgemoment… Jodå – fartmoment klarar vi galant – någon form av inkallningsövning gjorde vi och springa – DET kan illern. Sen var det stadgemomentet… “Erhmmmm – alltså – jag har inget sånt…” Det hade vi liksom glömt… Och med en kvicksilveriller hög på jaktinkallning och kamplek kan jag väl säga att det var minst sagt en utmaning att där och då få henne att erbjuda ett stadgat beteende. Efter ett gäng hopp, stepp, snurr, skutt och ingångar fick jag till ett sitt. TACK och LOV har vi jobbat lite med “doggie zen” i andra situationer och jag fick snabbt fram ett fint stillasittande. Efter mer belöning erbjöd hon ett stå, en snabb “doggi-zen” check och hon förblev stilla i ståendet…  Måste erkänna att för oss med snabbtänkta och snabbfotade hundar är doggie-zen en övning som verkligen underlättar!

Så till nästa gång är planen att jag skall fortsätta med vår föremålshantering, få till nåt som liknar början till ett fotgående, utveckla uppletandet i takt med att föremålshanteringen blir befest samt påbörja ett saktagående till framförgående/framåtsändande. Puh.