Jag gjorde nytt kaffe och drack upp det innan jag tog tag i att städa upp eländet.

Det blev inget spår igår – istället en rejäl långpromenad med alla 4 i ett par timmar i det vackra höstvädret. Det hotade lite med regn; Bra för då är det inga andra ute! men tji fick jag och regnet uteblev men det gjorde inte min regnjacka så jag blev klart mer varm än mindre. Tydligen trodde folk i allmännhet att det skulle regna så tursamt nog fick jag min finväderspromenad ifred. Jag har ofta funderat på vad alla människor (och hundägare) som jag möter när det är fint väder gör på ruskdagar… Går folk inte ut med sina hundar om det regnar?

Sen tänkte jag på en sak till, det händer mer ofta än sällan att folk stannar för att kommentera mina hundar: Oj F-Y-R-A stycken – ÄR inte det JOBBIGT?!?! Jag kan bli lätt irriterad, för jag har faktisk valt och köpt allihop själv. Dom är bland det bästa jag har och mitt liv är väldigt mycket anpassat till deras väl – inte av nåt måste utan för att jag vill. Jag vill inte resa, been there – done that, jag vill inte bo i storstaden, been there – done that too, och jag gillar ett aktivt utomhusliv i de flesta väder – så NEJ generellt sett är inte 4 hundar jobbigt, det är en massa jobb – men det är inte samma sak
För ett tag sen stannar en bil av minibusstyp i höjd med mig på vägen, en kvinna i medelåldern hänger sig ut genom fönstret och kommenterar vilka fina hundar jag har. Jag blir glad och tackar artigt, men som alltid fortsätter hon med den ovan nämnda meningen “men F-Y-R-A stycken – ÄR inte det JOBBIGT?!?! ” Till saken hör att det i bilen rådde ett tumultartat kaos på 4-5 ungar… Alltså jag skulle ALDRIG komma på tanken att fråga ” oj 4 barn – är inte det jobbigt?!” även om tanken förespeglat mig mer än en gång.

Efter ett par timmar hemma med utslagna hundar började jag bli rastlös och lastade in Bob och Djinn i bilen för en tur till klubben. Där ägnade vi oss åt att hjälpa en annan klubbmedlem med lite kommendering och störningsträning. Bob fick jobba på tasstarget, nos-i-hand target, förståelse för externbelöning/varsågod (att kunna springa full fart från leksak och sen omedelbart reagera på varsågod) och så la vi lite tid på att få till våra höger om och helt om då hon gärna glider fram något.  Djinn gjorde i stort sett samma saker – target, externbelöning, lite stadgeövningar och lite fot. Sen jobbade vi lite på återbärandet och inveg våra nya pip-mässiga tenissbollar från Kong. De var kanon! Gick inte alls sönder och funkade som “riktig” tennisboll, möjligen något mindre studs men Bob sa att de var helt klart lika bra.

Hann inte med nåt spår igår dock – skall göra ett försök idag istället – nu åter till den rena tvätten, som Djinn tydligen klättrat upåp i bakom min rygg och använt som säng… Suck – mer ludd åt folket!

PS – på Fannys blogg finns några fina bilder på bob!

Djinn fick börja, jag påbörjade targetträning med målet att hon skall ha ett stort sug dit och förbli stående på target när hon når den – inga problem med det inte. Vi jobbade såklart på lite stadgepositioner medan jag gjorde hoppsa-steg, viftade med armarna och slog med leksak i marken eller kastade leksaken korta sträckor. Vi gjorde även en kort “tävlingsmässig” kedja med kort fritt följ10-15 meter, sitt kvar medan jag gick ca 5 meter och tillbaka, nytt fritt följ i 10 meter och belöning. Det gick asbra! Sen jobbade vi med att få till en externbelöning och att hon sen ska kunna springa full fart från godis leksak och kunna vända snabbt tillbaks mot den på “varsågod”.

Bob fick ett par rutskick med target bakom där hon fick springa rakt igenom rutan och vid ett tillfälle kommenderade jag “stå” i rutan och det funkade bra. Men ett högre värde på att verkligen TRÄFFA targeten och inte bara sikta på den hjälpligt behövs. Hon fick oxå lite träning på en snabbare reaktion på “varsågod”  på externbelöning.

Så – sammanfattningsvis var dagens träning jättepepp, positiv och as-effektiv! Klart mer bättre än sämre!

I morgon – spår!

10/8 4e träffen hos Maria H på brukskursen. Djinn hade verkligen gått framåt – fråna tt de första gångerna mest varit arbete inriktat på “hur man jobbar” och “hur man lär sig” kunde jag nu mer och mer gå in på träningstekniska detaljer.

På uppletandet visar djinn stor målmedvetenhet och stort intresse för att leta, vi behöver fortfarande stärka upp hennes återbärande och avlämnande men intresset för att leta finns helt klart

Högst upp i mina anteckningar från dagen står det:

GÅ VIDARE – FASTNA INTE!!

och jag tror det citatet är klockrent för mig, jag vill gärna att allt skall vara perfekt innan jag går vidare – och eftersom att inget nånsin är perfekt så kommer vi inte så långt Så det ska vi göra nu – gå vidare!

Andra bra saker vi pratade om var vikten av tajming, hur man på ett bra sätt kan felmarkera i stadgebeteenden som platsliggning etc och om vikten av att redan tidigt börja utsätta valpen/unghunden/den gröna hunden för kedjor, helhetsträning och störning så man vet vilka bitar man skall jobba med, och tidigt få in en tanke på framtida tävlingar med arbete under lång tid utan belöning.

Till lydnadskursen bestämde jag mig för att ta med Bob. Efter vår start i tvåan fick vi lite blodad tand och satsar på trean, och vad kan passa bättre då än en tvådagarskurs. Och HJÄLP vad mycket vi lärde oss!

Tex påpekade Maria att kedjande av moment, och delar till moment, i första hand handlar om att skapa en bra känsla hos hunden. Det är också när man börjar kedja som man upptäcker vart bristerna ligger, det fick gärna bli fel, men meningen är att nästa gång man kedjar de momenten så skall man inte ha SAMMA fel. “Gärna” nya fel, men inte samma. Hon påtalade även vikten av att inte alltid lägga belöningen i slutet på ett moment för en rutinerad hund för att inte skapa onödig belöningsförväntan, utan istället ibland lägga belöning i transporter när hd inte förväntar sig belöning etc.

En annan viktigt bit, kanske den viktigaste av dem alla, är engagemanget. Har man brister i engagemang och helhet så spelar det ingen roll hur fina momenttekniska detaljer man har, för kan man inte få dem till ett fungerande program ger det inga poäng. Med lite mer rutinerade hundar som tappade engagemang togs en kort “time-out” paus, håll i halsband, uppbindning beroende på vad som passade hunden. Detta fungerar så klart bara om dina belöningar är tillräckligt bra. Fick man många engagemangssläpp som krävde time-outer borde man istället fundera kring sina kriterier och belöningar. Engagemanget är centralt och skall vara med i alla pass!

Bitarna jag nämner ovan är bara uttagna brottstycken ur en massiv textmassa, vi lärde oss sååå mycket mer i detalj om olika moment och om hur jag skall jobba med just min hund. Men det största behållningen av kursen var nog att jag återfick en stor bit självförtroende! Maria kan konsten att både påtala vad som kan bli bättre och samtidigt trycka på det som är bra – något som jag behöver då jag tenderar att bara se det som blir fel.

Jag fortsätter med korta spår i våg/bågform ca 100 meter med kattmat-i-sås i vacumförsluten folieförpackning som slut. Idag mycket mer “dammsugar-bob” än “snurrig-men-glad-bob”! Djinn var visserligen sitt vanliga glädjefnatt-i-päls, men höll sina krumsprång inom nån meter från alla snitslar, så jag är rätt säker på att vi höll oss i spåret, även om hålla sig för skratt är rätt omöjligt med en rodeohäst i linan iförd en signalorange björkissele som är storleken större än helt lagom skuttande fram, men så länge vi kommer från A till B med senare pinnar i behåll kunde jag inte bry mej mindre. MEN hon ska få en egen björkissele eftersom mina förhoppningar om att hon skulle växa i Nikes gamla har grusats.Två spår var fick de och nästa gång blir det en svåright i varje spår – typ “riktig vinkel”, kort återgång kanske, terrängbyte, längre liggtid. Idag 50-60 min – inga problem alls, trots sandmark som bitvis inte är beväxt utan just bara sand..

Igår la jag först spår på eftermiddagen, men det gick kasst… Djinn skuttade runt och åt gräs och bob var snurrig och glad. Och efteråt blev jag lite irriterad på mej själv för att jag gjorde det onödigt svårt för oss. Så på seneftermiddagen drog jag iväg till klubben för att köra lydnad istället, men väl där fick jag en bra spåridé och åkte tillbaks till skogen…

Jag la ut 4 korta spår 50-100 meter, inte rakt utan i mjuka bågar med jackpotslut. Liggtiden begränsades av fler myggor än färre till 45-50 minuter vilket jag trodde skulle bli en enorm nackdel för bobs vindande, men icke. Dammsugarbob spontanplockade mitt rel nya spår och drog så hårt att jag hade brännsår efter linan, samma gjorde Djinn…  Jag facepalmade lite i smyg och funderade på varför jag inte bara provat kortare liggtid tidigare istället för att tro att det skulle bli fel ..

Idag blir det dock lydnad och spår, för måndag-tisdag ska vi på lydnadskurs för Maria Hagström – men nu är det Bobs tur Ska bli kul att visa upp henne och få lite tips kring våra skräckmoment RUTAN – VITTRINGEN – FJÄRREN.

Spårplanen för idag är ett par korta spår – ca 100 meter, men eventuellt med något längre liggtid, och eventuellt ett med vinkel (men då lite kortare tid) – tänka att 10-15 min kan göra sån skillnad! Men det är SVÅRT att lägga många korta, lätt att komma av sig, och klampa iväg på mark där man redan varit.. GPSen får medfölja!

Sammanfattningsvis var det ett helt ok spår, tanken är att hon ska fatta att SPÅRET är det som leder henne nånstans, inte att spåret är transportsträcka mellan områden där man kan vinda in föremål…

Nu kaffe och sen avfärd till klubben för lydnadsträning! Oavsett hur det går, är träning i alla fall (liksom det mesta) bättre än svart kaffe utan kall mjölk!

Trots våra olika sätt att hantera planering inför hundträning har vi tillsammans kommit fram till en del bra saker. Hur olika vi är kan illustreras nedan:

Jag: “Här är alla bruks- och lydnadstävlingar under hösten som du kan anmäla till!” (räcker över ett A4 med en prydlig lista i datumordning)
Elin: “mhmm…” (vänder pappret uppochner och ritar en noshörning med enhörningshorn)

eller dagens inför-spår-shopping

Elin: “Jag vill ha en frukt! En banan kanske.. eller – jag tar tre!”
Jag:  “Jaha ok… antar att vi kan dela på den sista!”
Avfärd till skogen och fika med kaffe och banan
Jag: “Jag gillar egentligen inte banan…”
Elin: “Inte jag heller!”

Planen för dagen var spår först, sen lydnad. Efter noggrann planering, inköp av rekvisita (se ovan, bananer, kattmat till spårslut och kanelbullar “som du kan vifta med när jag skickar Tvist till rutan, för då ploppar hans ögon ut och han galopperar bara runt… Och vi behöver en hink oxå, att kasta saker i…”) åkte vi till skogs och la spår. För dagen M-spår för att träna vinklar. Tvist var fokuserad och spårade fint och Elin imponerade med att göra en t-y-d-l-i-g startrutin, med mer ordning än trassel. Bob imponerade inte och efter halva spåret kände jag att vi hade rantat runt nog i skogen för idag och avbröt för att göra en bättre plan då det lutade åt att bli mer sämre än bättre.

Efter en helt misslyckad tur till mcdonalds;
Jag “Två mellan latte också, tack!”
McDtjej “Vi har slut på mjölken, vill ni ha vanligt kaffe med KALL mjölk istället?”
Jag “hmm ok – kaffe med mjölk blir bra”
*öppnar kaffet efter maten – svart… Häller i den sista medhavda mjölken som hör till termoskaffet, och konstaterar att det inte ens smakade bra, och nu är termoskaffet också utan mjölk*
Elin “tja – det var klart inte mer bättre än sämre!”

Efter det var det lydnadsträning på välbesökt brukshundsklubb, där vi gemensamt försökte få till Rutin och T-y-d-l-i-g-h-e-t. Det gick sådär.

Sen blev det tårta och extreme makeover (elin: “alltså – jag har aldrig klippt nån medan jag är nykter!”), allt medan vi konstaterade att kanelbullarna fortfarande var kvar i bilen, med den tredje bananen och att de senaste dagarna trots allt nog varit mer bättre än sämre.

Jag börjar väl med Bobs och mitt lydnadsresultat från tävlingen vi var med på i lördags – 176,5p och klassvinst i klass två. Inte allt för illa faktiskt. Neddragen låg på de bitar jag vet att vi har lite kvar på, 9an i fria följet kom sig av ett par sneda sättanden i höger om halt/helt om halt. Ett lite segt ställande på inkallningen genererade en generös 8a, men med tanke på att hon för en vecka sedan inte stannade alls så var det inte så illa. En rullning av apporten i munnen vid ingång/avlämnande gav nåt nedsteg på en annars fin apportering. De två stora osäkerhetsmomenten, rutan och fjärren gav de lägsta betygen 7 resp 7,5, med kommentaren “tveksamt” på rutan när bob sprang ut till 2 meter till höger om den och trampade runt lite innan hon sprang in mellan konerna… Tur man har ett stabilt stå, i de lägena i alla fall. Fjärren panikbörjade vi med i förra veckan då jag glömt den… Så 2 dkn behövdes och 7,5 var ett faktum, men hon gjorde skiftena bra i alla fall!Jag insåg också när jag äntrade planen att bra tävlingsträning, eller träning med kommendering öht, var det ont om, men det bekom inte Bob som var sitt vanliga lyckliga jag. Att dagen genererade ett förstapris och en klassvinst var kul, men roligast var att flera medtävlare och funktionärer efteråt kom fram och sa att det såg himla trevligt ut! DET var värt massor

Så – med mer träning kanske det kan bli fler starter i annat framöver, vi tar det lite stegvis sådär

Jag har även varit tillbaka till Maria Hagström med Djinn för 4e gången på Elitsatsningen i bruks. Jag skall blogga mer i detalj om detta framöver men en kort sammanfattning borde vara “träning ger resultat”!

Nu skall jag återgå till gästen Elin som bloggar i köket – kaffe efter middagen står på “att göra”-listan. Dagens träning skall sammanfattas (1-0 Elin, inga decimaler!) och de många traskade kilometrarna i spårskogen kräver lite nedtrappning med kaffe och kanske glass. Jag har lagt totalt 2,5 km spår, gått ett eget spår på ca 600 meter med Bob, och inser att det kommer bli åtkilligt fler kilometrar innan semestern är slut. Imorgon planeras morgonspår, morgonmöte, klubbenträning, segertårta och hårfärgning.

Onsdagen körde jag en favorit i repris och drog tillbaka till klubben, av någon anledning känner jag mig mer organiserad och effektiv om jag har en vinkelrät, klippt plan, än min vanliga gräsmatta. Djinn övade på stimuluskontroll på sitt och ligg, samt lite hoppteknik. Bob fick även hon ett pass hoppteknik, lite fritt följ och några skick till rutan som en annan klubbmedlem hjälpsamt arrangerade då jag glatt överraskad kom på att jag glömt mina koner hemma. Crap.

Nike fick köra lite agility – jisses man kan verkligen inte tro att hon blir 10 år i år. Nu även urfälld förstärks det racer-liknande intrycket av ett något vinthundsliknande drag. Jaja – hon är snabbfotad och glad i alla fall, och faktiskt den av mina hundar som hoppar allra bäst.

Efter ett par lyckade omgångar med sittande som omväxlande belönades med godis och ibland med frikommando tillbaka till lek körde vi lite hoppteknik – en vanlig studsserie, samt en mindre höjning av sista hindret (40 cm) vid ett par tillfällen för att inleda hennes hoppträning.  Trots att agility inte är vår huvugren, eller ens klarar sig in på topp 3, har jag insett vinsten i att lägga tid på hoppteknik. Man har mycket mer att vinna än en snabbare, säkrare och mer skadefri agilityhund med lite hopptekniksträning. Dessutom är det skitkul

Efter detta var det ett pass med frivilliga ligg istället. Hon låg jättefint trots att jag skuttade, utmanade och grejade. Även att jag stog helt stilla och passiv fixade hon bra. 1 minut till mitten på augusti skall nog gå Hon klarade inte om jag satsade och rusade allt jag kunde ifrån henne, då hängde hon på – mer träning där!

Nu – sovdax!