Bästa tipsen!

Hm sista dagarna har jag hittat nåt nytt som gett mig en rejäl kick framåt, och nåt gammalt som jag återupptäckt.

1) Jag har köpt Icebugs! Rejäla skor, med lite skaft, lätta och promenadvänliga kängor med dubbdäck under. Halkfritt utan att vara svårpromenerat. En rejäl kvalitetsökning för mig på promenad eftersom att min “korsbands-brist” gör att jag har svårt att hantera halka går jag mest och spänner mig och tycker att det är obehagligt på hala vägar med hundarna. Inte nu mer! Hurra för det!

2) Jag gillar att vakna till doften av nybryggt kaffe… Så nu är timern till kaffebryggaren återinstallerad, så 10 min innan väckarklockan ringer går bryggaren igång. En vän kommenterade det med “men vaknar du inte av ljudet av kaffebryggaren?” …  Nej, men om jag gör det så kan jag nog inte tänka mej en bättre alarmsignal  Innan kaffe på morgonen är jag nämligen inte vaken….

Kallt och födelsedag!

Så här såg det ut när jag öppnade min mail i morse. Elin hade knåpat ihop en födelsedagshälsning som gjorde mej helt glad Tack!!!

Det är för kallt. Punkt. Jag vill inte träna, inte blogga, inte gå ut. Jag gillar vinter, men det här är löjligt. Halvmeterdjup snö och temperaturer som slår mellan -2 och -22 hela tiden. Vad hände med 6-8 grader kallt och solsken? Nej 20 gradiga växlingar ställer till mina leder och mitt humör, jag vill ha lite mer normal vinter (för sörmland!). Men jag föredrar dock detta framför den annars vanliga kombon; lera, is, -2 och regn!

Oavsett vad jag vill så vill mina hundar en massa saker, så vi djupsnöpulsar, långpromenerar och tränar inne med frishaping (jo faktiskt!) lekapportering med valpen – jag har en plan om att hon ska bli bolltokig – och faktiskt alla dom andra sakerna jag ambitiöst radade upp i förra inlägget.

Fanny har startat en intressant diskussion i sin blogg på www.klickerklok.se om huruvida (fri)shaping passar alla hundar. Jag tror faktiskt det gör det – men det är nog värre med förarna.. och för många ekipage kan nog andra metoder vara snabbare. Inte för att metoden i sig inte fungerar – det har jag sett allt för många bevis på att den gör – utan för att det är skitsvårt (i mitt tycke i alla fall). Men vi kämpar på och förrsöker lära oss mer om frishaping – det har i alla fall förbättrat mitt tålamod.

Nu ska jag fara till jobbet!

Nytt år – nya planer

Än så länge har träningen legat på sparlåga i år – vi har haft nåt slags köldrekord med -20 till vardags. Nu har det krupit upp mot mer sörmlandsnormala -10 men träningen ute har varit begränsad till promenad och snöpulsning på dagar med mindre än 10 minusgrader, övriga dagar har varit “ut o rasta er”. En kväll när termometern drog ner mot -26 vägrade Djinn att gå ut, hon vände på trappen och kissade resolut i hallen. Jag kan inte påstå att jag klandrar henne.

Just nu funderar jag mycket på upplägget inför årets kurs för Maria hagström. Kom på att Djin liksom inte “kan” nåt än… Vi har påbörjat fotposition och kontakt, börjat sätta kommando på “sitt” men i övrigt är nog momentlydnaden lika med noll. Vad vi faktiskt har däremot är en engagerad lek, ett stort intresse för prylar, godis och lek med och utan föremål. Hon har en bra inkallning och intensitet och engagemang i allt hon gör. Så jag tror helt enkelt att jag fortsätter på min inslagna linje med att “bygga relation” – eller vad man nu ska kalla det. Jag vill bara att hon ska tycka att det är kul och intressant att göra saker med mig.

Det jag ser att vi kan behöva mer av är avlämnande av föremål, leka mer i störande miljöer, leka längre stunder och att växla mellan kamp och godis. 

Sen ska vi såklart fortsätta med början till lite moment. Och den närmsta veckan (vi kör onsdag till onsdag denna gång) kommer fokus ligga på ingångar på kloss, få fram ett frivilligt ligg och stå, samt att vi ska börja med att hon ska kunna stanna kvar (men det är en ren vardagsgrej just nu, hon är för stor för att bekvämt hållas under armen när jag behöver göra nåt och inte vill att hon springer in till fåren/hoppar i veden etc.

Så 13-20 jan:

* Avlämnande av föremål

* Lek i störande miljö

* Växla mellan kamp och godis

*Ingång på kloss

*Påbörja ligg och stå

*Påbörja stanna kvar (håll positionen)

Så får vi se hur det går…

2010

Mailkorgen visar nyinkommet meddelande:

“RE: Anmälan kurs 2010 – både vår och höst” från Maria Hagström…

“Jag vill meddela att du fått en plats på elitsatsningen i
bruks och uppletande 2010!”

Hurra!  eller Hjälp! eller Oh Shit! eller Wow! eller alltihop faktiskt…

Jisses – 2010 kommer b li ett intressant och givande hundår! Första kurstillfället är 17 mars – undrar vad jag och Djinn ska träna på tills dess….

Fysträning

Idag blev promenaden fysträning. 1,5h snöpulsning med bus tar udden av den vildaste aussieflock kan jag lova. Nu sovs det gott här hemma – och mer än så blev det inte idag. Mina koner är fortfarande översnöade och inte upphittade (hurra…) och jag bestämde mig för att kaffe och fotoredigering lockade mer än utomhusaktiviteter under eftermiddagen. Håll till godo!

Åhhh – jag vill oxå bo på landet!

Är en kommentar man oftå får när folk får höra att man bor på en gård…  Och det är fantastiskt – jag skulle inte kunna tänka mig att bo i lägenhet igen, än mindre i stan… MEN – att “bo på landet” har sina nackdelar det med.. Eller ja – här kommer mina senaste 2 dagar så får vi se hur många som svarar “åhhh – det låter underbart -jag vill oxå bo på landet!”

I förrgår morse var det kallt när jag vaknade. Det är alltid svalt i mitt hus, men jag vaknade av att det drog, eller nästan blåste kallt på mig i sängen. Mitt hus är allt annat än välisolerat, men det brukar inte fladdra i gardinen. Upp och konstatera att den urgamla fönsterhaken gått av, eller blivit glapp eller nåt och att vinden nu ven in genom den 0,5cm stora springan längs fönsterkarmen. På med kläder (dvs vanlig inomhusoutfit – långkalsonger, mjukisbyxor, raggsockor dubbel tröja och nu även en väst) och kollade in inomhustermometern; 12 grader…

Fixade snabbt fönstret hjälpligt, gick ut på trappen (där det var 17 minus) och högg upp lite ved som jag gjorde en snabb-brasa med i köksspisen för att få upp värmen i huset hjälpligt innan jag var tvungen att åka till jobbet. Tiden var knapp, men 15 grader hann jag nästan upp till innan det var dags att rusa.

Min bil är utrustad med en fiffig dieselvärmare – som en sladdlös motorvärmare. Väl framme vid maskinhallen där jag får parkera min bil ser jag att den der isfri ut – Bra! Dieselvärmartimern har gjort sitt jobb! tänkte jag och skuttade glatt in i en varm och skön bil – vred på nyckeln och bilen sa “Wroophhh” och var stendöd. Det var då jag insåg att den var VÄLDIGT varm och isfri – dieselvärmaren måste ha slagit på många timmar tidigare och dragit ur batteriet (den kör ju även fläkten inne i kupén så den tar lite batteri, men tanken var ju inte att den skulle ha gått i massa timmar). Ut i kylan och letar upp den stora gula plåtlådan – starthjälpen som används till traktorn – släpa fram och koppla till… Sagt och gjort – nytt startförsök “Wrhoooph” och inget mer…

Jag är nu inte bara kall, jag är sen till jobbet oxå. Ringer chefen, förklarar situationen och funderar på hur 17 jag skall komma 2 mil till stan utan bil (eller passande kollektivtrafik…) Kikar ner mot snälla grannen 500 meter bort över gärdet och ser att det är varken tänt i spisen, ingen rök i skorsten, eller tänt i köket. Jag biter ihop och slår med nu kraftigt valhänta fingrar telefonnumret och får en klart yrvaken o ganska kortfattad bästagranne på tråden. Jag förklarar min situation och ber om telefonråd vad det kan vara som gör att starthjälpen inte hjälper. Får några skrovliga tips och lägger på. 15 minuter senare, ett nytt whroooph och ingen mer ström i batteriet senare, ringer jag grannen igen och väcker honom (en gång till). Nya råd, väntar 15 minuter och gör ett nytt försök – samma deprimerande resultat. Jag är nu galet stressad 30 minuter sen till jobbet, iskall och har en våldsam kaffeabstinens. Bestämmer mig för att ringa grannen (igen!) och be om hjälp att testa med startkablar istället, men denna gång svarar han inte. Jag klandrar honom faktiskt inte och inser att jag nog måste ta en taxi in till jobbet och börjar fundera på vad det skulle kosta. Just då kommer bästast grannen, yrvaken och påpälsad med en bister min, stolpar utan ett ord fram till min uppspärrade huv, flyttar en kabel och viftar åt mej att starta bilen. WROOOOOMMMM! Jag hoppar ut för att se vad som var problemet – grannen pekar på en liten gummipackning som jag inte sett som tydligen avskiljer den lilla braiga metalldelen jag hade försökt använda som minuspol/jord från att vara just jord. Utan att säga något mer hoppar han in i sin bil och kör hem och jag kan åka till jobbet.

Idag har oturen – eller vinterkonsekvenserna fortsatt… I-ors skjul som bästagrannen kallar mitt eminenta lilla hus saknar nämligen en del moderniteter, bland annat finns ingen tvättmaskin, ingen diskmaskin, ingen riktig spis och faktiskt ingen isolering i badrummet. Om det blir svalt i resten av huset kan man lugnt säga att det blir KALLT i badrummet. Idag när jag skulle ta mig en dusch insåg jag att det var is på golvet i duschen och att schampot hade frusit (vilket inte är ovanligt!) Trots den stränga kylan hade jag vatten in – för jag har en liten fiffig manick i ledningarna in som gör att mitt vatten sällan fryser. Tyvärr fryser dock avloppet. Så efter duschen inser jag att vattnet som alltid rinner lite långsamt ut, nu rinner ännu långsammare och tyvärr inte ut genom golvbrunnen, utan ut i badrummet… Så kvällen har spenderats med att moppa upp vatten, försöka tina avlopp samt eldar kraftigt i spisen för att alla ledningar skall tina… Och nu måste jag gå ut o hämta mer ved 150 meter bort från huset.

Bo på landet, någon?

Vinter!

Hurra – ingen mer lera! 13 grader inne, igenfrusen bil, halvfrysta fingrar och översnöade koner (hurra!) gör mig såååå mycket gladare än ändlös eller bottenlös lera. Nu önskar jag bara att jag hade sparat gruset hundarna släpade in under ler-perioden, det hade varit utmärkt att sanda med nu.

Förra veckan försökte jag mig på en ny taktik för att verkligen träna mina hundar. Alltså jag tränar rätt mycket, problemet är att jag undviker väldigt noga moment jag finner tråkiga eller svåra. Så jag gjorde nån slags träningsutmaning, eller träningsplan eller vad jag nu skall kalla det när jag paratade med Elin på msn:

Djinn skulle jag börja sätta kommando på “sitt” samt börja med fotposition, jag sa oxå att jag skulle blogga mer, fota mer och lägga foton i bloggen, samt att Bob skulle göra 30 rutskick under den kommande veckan. Jag lyckades “sådär” måste jag erkänna… Kameran förblev orörd, bloggen lika så, Bob gjorde 10 rutskick och Djinn var riktigt duktig på sitt, men jag kan väl inte påstå att kommandot är befäst än. Jag hade lite problem med att få till fotpositionen eftersom jag tränat Djinn med lite doggie-zen och inget lockande blev det lite klurigare då jag insåg att jag aldrig tränat fot utan att locka. Jag gjorde därför ett mellanting – jag lärde in fingertarget och använde det. Men så långt kom vi inte med fotpositionen

Sååå – kontentan är att jag ansträngde mig inte tillräckligt och nådde minsann inga 80% lyckande denna veckan. Så jag provar med samma målsättning i en vecka till.

Här kommer i alla fall lite bilder från lite vinterpromenad!

Valpspår 13 och lite sammanfattning

sista veckorna har bjudit på massivt med jobb, hällande regn och l-e-r-a. Så jag har haft 2 veckors hundträningssemester – dvs bara gått promenad och fystränat. Jag har helt avhållit mig från spår, uppletande lydnad etc då jag bara varit gnällig och blöt, lerig och stressad.

Men innan dess körde jag det 13e och sista valpspåret! I morgon fyller Djinn 6 månader och är då inte längre valp utan unghund Själv tycker hon att hon är jättestor, vuxen redan, faktiskt. Well – det sista valpspåret då? Ja det blev lite av en utmaning, 500 meter med lite vinklar, ett par snällare, ett par 90 graders, tre apporter, ett par terrängbyten och en dryg timmes liggtid. Det klarade hon fint, och efter det kändes det lägligt med lite “vila” i alla fall från spåret.

Nike blev 9 år den 8e dec, firades med keso, ägg och tuggben:) I morgon fyller Djinn 6 månader… undrar vad det blir då Hon är i alla fall 43 cm hög och väger 11 kg (nästan! 10,8 eller nåt igår). Hon får mig att fundera hur stora aussievalpar är i valpåldern – vet ni hur höga/vad era valpar vägde vid 6månadersstrecket -  lämna gärna en kommentar!

Idag var jag ledig och spenderade 2h i skogen med hundarna. Det tog mig sedan lika länge att bada allihop, torka dom, klippa alla klor och städa huset från leriga tassar. Jag fick självtorka och får duscha senare för varmvattnet och de rena handdukarna tog slut  eftersom jag utan att tänka igenom det degraderade ett par av mina handdukar till hundhandukar utan att kolla om det fanns några kvar som lämpar sig för humanbruk. Det gjorde det inte :/

Nu kaffe! och lite Ben&Jerrys, tyvärr var den nya favoriten “half baked” slut, så nu får det bli “Macademia” – den är ok den med!

valpspår 11 och 12

Mycket handlar om spår nu…  Med November innanför jackan, ja det är så det känns med råkyla och regn som letar sig genom det proffsigaste skalplagg jag har, är övrig organiserad träning lite på sparlåga. Bob har precis löpt över och den tid jag spenderar ute är promenadtid. Kalla blöta fingrar och bylsig jacka länpar sig inte för lydnadsträning även om jag borde

Valpen har dock gjort lite fler spår. Häromdan blev det 2x 80 meter i mjuka bågar. Ett på gärde och ett i fårhagen där fåren inte längre går. Det i fårhagen blev ett litet test då Djinn äter *allt* som hon kan få in i munnen, och jag trodde kanske att fårbajset som bitvis fanns rikligt, skulle utgöra en viss störning, men jag tror inte att hon ens märkte det, så inne i sitt spårande var hon.

Idag blev det ett nytt spår på vallen i regnet. Vi provade med att låta husse lägga ett spår – skulle tro att det blev 175 meter långt ungefär – lite i form av en blomma eller en treklöver i mjuka bågar. Hon blev otroligt intensiv när hon fick ett “icke förarspår” och låg på hårt för att komma fram. Jag ligger nu hela tiden på runt en timmes liggtid, frågan är om jag ska öka tiden eller längden, eller bara fortsätta såhär… Några idéer??  Jag vet att jag lagt  mest vall-spår, men i jakttider och mörkertider har skogen inte varit ett alternativ – än.

Jag är inte bara veterinär, jag är hundägare oxå…

Följande inlägg kan säkert upplevas som “gnälligt” eller i värsta fall som lite vasst. Det är heller inte riktat till alla er som jag mer än gärna hjälper i alla lägen, för jag vet att ni alltid finns där när jag behöver er!

Som veterinär med ett stort djurintresse även på fritiden vistas jag ofta och mycket i miljöer med andra hundägare. Detta upplevs av många som väldigt praktiskt, man kan ju “passa på” att fråga Veterinären alla dom där frågorna som upkommit i diskussion med andra, när man läser forum på internet eller bara försöker hitta fram i foderdjungeln. Jag är stolt och glad över att ha en veterinärexamen, men jag ÄR inte veterinär. Den tid jag är i tjänst så är jag det, då är jag min yrkesroll, men på min fritid vill jag gärna ha möjlight att vara privat. För precis som alla andra är jag hundägare, fårägare, hästintresserad, hobbyfotograf, bruksförare, förtroendevald i rasklubben, bloggare…  Och jag vill gärna vara det.

Senaste tiden har dock den veterinära rollen tagit över allt mer av min tid, det ringer på helger och sena kvällar på min privata telefon för man vill ha råd och recept, folk haffar mig på parkeringen utanför jobbet när jag är på väg till bilen för att åka hem, och i djuraffären när jag försöker handla hundmat. I det sistnämnda fallet slutade det med att jag gick därifrån utan mat, för jag fixade inte att koncentrera mig på vilket foder jag skulle välja när jag blev avbruten ett par gånger av “Ursäkta mej, du är ju veterinär…”

Elin illustrerade min situation när jag var på väg till bilen på ett jättekul sätt:

Jag tror att alla som har ett “användbart” yrke råkar ut för detta. Oavsett om man är frisör, snickare, läkare eller PC-support drabbas man av det faktum att det ju “är så bra att du är här, för då kan jag passa på att fråga..” Missförstå mig inte, jag skulle aldrig neka att hjälpa till i en nödsituation, en hund som fallit ihop, ett djupt skärsår eller annan akut skada som hänt precis där och då. Men spar frågorna om avmaskning, foder, klåda och fästingprofylax tills jag är i tjänst. Man slits ofta mellan viljan att hjälpa till och rättigheten att faktiskt ha en fritid där man får utöva sitt intresse utan att behöva blanda in sin yrkesroll. Ibland behöver även jag få vara Linda – och inte bara “Veterinären”.

“Kan du inte bara titta lite?” är nog den vanligaste frågan jag får när oroliga djurägare får syn på mej på hundklubben, i foderbutiken eller utanför jobbet på väg hem. Jag tror att frågan ofta bottnar i okunskap eller att man inte förstått riktigt vad det innebär att ställa diagnos. För NEJ jag kan inte bara titta lite – för tänk om jag missar något när jag står stressad på en regnig parkeringsplats utan belysning? Det kanske finns något allvarligt som jag inte ser och som sen förvärras, men eftersom veterinären sagt att det nog inte är nån fara så negligeras detta. Dessutom består 80% av mitt jobb av just att titta på saker och utifrån min utbildning och erfarenhet dra en slutsats – ställa en diagnos. Så det man ber mig om är alltså att jobba gratis, där och då, utan utrustning. För att titta (och ta ett beslut) är oftast det vi gör. Det praktiska hantverket som att sy, skära eller stickas med nålar är en mycket mycket mindre del.

Skillnaden mellan att vara veterinär och tex PC-support är att det är nog inte ofta man möts av någon som har en laptop under armen som de öppnar under näsan på en “titta här, när jag försöker öppna mitt mejlprogram kommer den här lustiga rutan upp – VAD kan det vara??” men det är väldigt lätt att hålla fram hunden med det röda örat och säga samma sak… När jag  var trött häromkvällen och berättade för Lena  om hur folk kommer fram med sina hundar för att jag ska “titta lite” kom svaret blixtsnabbt “Var glad att du inte är Gynekolog!”

Det märks tydlig skillnad på de som är i en liknande situation som mig själv, tex läkare, PC-killar, ja alla som är lite trötta på att bli sedda som sin yrkesroll dygnet runt. I de fallen säger man “Ursäkta mig, jag vill jättegärna diskutera Charlie med dig – kan jag ringa dej på kliniken på Måndag, eller ska jag bara boka en tid direkt?” Så tänk på det nästa gång ni beöver hjälp med något icke-akut, funderar över något, eller vill ha något gjort. Oavsett om det gäller att ringa Fiffi-frisör, Bilmeckar-Micke, Snickar-Stickan eller PC-Pelle, kan det inte vänta tills på Måndag när de är tillbaka på jobbet igen? För jag tror att de flesta som har ett “användbart” jobb mer än gärna diskuterar, hjälper och fixar – på arbetstid. Så tänk på det innan ni ringen bekantens bekant för att fråga något – om du sällan eller aldrig ringer i annat ärende till den personen än för att få hjälp och råd, ring då på arbetstid till arbetsplatsen. För det är ganska knäckande när man inser att en hel del av namnen i telefonboken ringen BARA när man vill ha något – då kan man emellanåt känna sig utnyttjad.

Avslutar med en bild som jag försökte mig på i Paint – mina talanger att rita med muspekare är inte stora – men jag tror budskapet är tydligt i alla fall: